När den stora stenen väl börjat rulla är den svår att stoppa. Med allt större kraft rullar den, snabbare och snabbare tills den till slut inte går att stoppa. Jag talar givetvis om den senaste tidens debatt kring Liza Marklunds sanna eller icke sanna berättelse ”Gömda”, om kvinnan Mia – misshandlad, förföljd och i slutändan tvingad att fly sitt eget hemland Sverige. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska tycka? Jag gillar Liza som författare och jag har läst Gömda. Det var den första bok jag någonsin sträckläst. Jag kunde helt enkelt inte lägga ner den. Jag vet inte hur många gånger mamma kom in i vardagsrummet och kallade till middagsbordet, varje gång med en något högre och irriterad ton. Men jag var helt förlorad i denna ofantligt tragiska historia. Det var även med den boken som jag fattade tycke för berättelser om mänskliga öden. Med samma intensitet fingrarna mansikt bläddrade sida för sida, oförmögna att sluta förrän sista sidan var bläddrad, läste jag även böckerna om Pojken som kallades Det. Ytterligare ett tragiskt människoöde berättat med ord som brände fast på näthinnan, ord som fick mina ögon att glänsa och sakta tåras. Böcker som berör. Otroligt välskrivna, men inte alls på det kultursnobbiga och elitistiska sätt som ”finkultur” definieras som på DN:s kultursidor. Nej dessa böcker är välskrivna för att de ligger så nära läsaren, målande på samma vis som ett samtal kan vara. Samma närhet som ett samtal. Äkta.

Äkta, men hur sant frågar många idag? Satt och kollade på Debatt på SVT ikväll. Liza Marklund var givetivs inte närvarande i debatten om hennes bok. Jag undrar om det inte är så konstigt ändå. Om man bortser från vad som är rätt och fel i berättelsen så har den här debatten och rörelsen tagit sådana enorma propotioner att det knappt finns en reell möjlighet eller chans för en ensam kvinna att ens kunna försvara sig, ens förklara sig. I debatten i TV och även till viss del i pressen känns som att man redan har bestämt vad problemet är och vem som har fel och är skyldig.

Någonstans där ligger det stora problemet, för vilken fråga är det vi egentligen vi diksuterar (som någon vist påpekade under debatten)? Ja vad är egentligen problemet? Har Liza ljugit och lurat hela svenska befolkningen, inklusive alla berörda myndigheter med en påhittad eller i alla fall överdriven historia? Är problemet att hon inte vill kommentera? Är problemet att mediasverige håller henne bakom ryggen, eftersom tydligen alla har en koppling till henne – är kollegan inte arbetskamrat med hennes man så sitter nån pamp i samma styrelse eller oxå lånar de hennes sommarresidens i Spanien. Eller är det att historien publicerades som ”en sann historia”?

Även om jag har haft svårt för Monica Antonsson och hennes karaktärsmordsjargong så är det ju inte utan att hon faktiskt har en del poänger med sina upptäckter. Men hennes problem är ju att det hon säger faller ganska platt om Gömda endast hade kallats ”baserad på en sann historia”. Hade den det så hade diskussionen aldrig uppstått. Just avskaknaden på formuleringen ”baserad på” gjorde att hon började undersöka fallet. Med en bok baserad på en sann historia hade inga karaktärer i boken kunnat sägas fara illa, eftersom personerna i boken inte kan sägas överensstämma med verkligeheten utan att de endast är baserade på dem.

Så frågan är ju; hur lurad känner jag mig? Visst, det är klart att det känns lite snopet utifrån det perspektivet inte är helt överensstämmande med vad som kanske hände. Men en historia baserad på en sann händelse skulle ändå ha väckt liknande reaktioner och samma ekande tanke i huvudet; ”Kan detta verkligen hända?”. Alla som är journalsiter, författare eller folk i mediebranchen vet ju att en historia kan aldrig sägas vara helt sann. Allt är en berättelse, fabricerad utifrån egna eller andras tankar och minnen. En historia kan egentligen bara vara sannolik. Jag tror ändå att poängen med Lizas historia inte är eller någonsin var att redovisa en exakt historia utan snarare belysa ett problem i samhället.

Den här debatten lär fortsätta ett tag till och vi kan sitta och diskutera det ena problemet med Lizas författarskap efter det andra och alla andra femtielva absurda problem som folk analyserar fram ur dessa. I grund och botten handlar just den här debatten egentligen om bara två ord. Två små enkla ord. Var för sig väldigt anonyma, men tillsammans kan de vara avgörande för om den tunga stenen sätts i rullning eller inte, ovetande om dess framfart och konsekvenser för människor den rullar över…

Två ord

”Baserad på…”