Sparat under: Vardagstänk
Sweet Lord….have mercy…
Det här va fan ingen bra dag. En sån där typsik dag när man vaknar upp och allt känns bara fel. Ingen motivation, ingen motivation, allt är skit, alla andra är så jävla duktiga och bra, själv e man inte värd ett dyft. Plus att man inte orkade gå upp när klockan ringde utan stängde av den och somnade om…och vaknar lite senare än planerat. Ingen bra start på en arbetsdag kan jag säga…
Efter en lång dag var det iaf skönt att få komma hem, käka lite och ringa upp L för att få snacka av sig lite, och bara få vara sitt gamla rätta jag. Så jäkla skönt att få skratta lite, vara lite dumkul, få någon annan må bättre. Skönt att få så som jag nog egentligen är. Vad hände egentligen? Nuförtiden verkar folk tycka man är allmänt bitter och tråkig, eller också blir man ovän med folk till höger och vänster utan att ens förstå varför… Ok, kanske en liten överdrift… Men det är säkert så, att om man skitit i vad andra skulle tycka om en och bara kört på, då kanske folk hade haft en annan bild…vem vet?
I morgon är en annan dag….
(vilket kändes som onödigt klyschig avslutning…)
Sparat under: Arbetsrelaterat
Det tog inte mer än 5 minuter innan man började ana jag hade en gemensam nämnare med samtliga 15 nya ansikten som satt runt om mig. En gemensam nämnare bortom våra titlar. Efter dryga timmen stod det klart att det var sant. Jag var inte längre ensam med mina tankar. Halleluja, jag hade mött Gud…
Eller nja… men iaf nästan. Det stod klart att jag delade exakt samma frustration, tankar och problem som mertalet av dessa 15 nya ansikten. Runt om i Sverige satt alltså alla dessa informatörer, ensamma på sina kontor, och svor över exakt samma saker. En löjligt frigörande känsla av att man inte längre var ensam. Kanske var det här första steget mot ett nätverk för framtiden? Jag hoppas på det i alla fall. Det var skönt att lämna konferensen med en positiv känsla och en push för ens motivation.
Ja, jag kanske inte mötte Gud direkt, men nog var det lite av ett Kishtis ”Halleluja Moment”.
Fair enough säger jag…
Sparat under: Vardagstänk
Ständigt denna lista som återkommer i alla fall två gånger per år, den sk ”Önskelistan”. Japp, klockan har precis tickat ut årets stora dag för Martin. Ett år äldre, ett år av visdom, ett år av…eller vad fasen, inte är man väl en dag över 23 va? Åldersnoja är för mesar, Terapi är för män…. Kanske ett uttryck jag får använda mig av i framtiden, vem vet.
Med familjen långt borta är det lätt det blir lite ensamt, även om man har vant sig med åren undrar man ju lite hur man skulle uppfatta denna dag om man hade nära och kära omkring sig? Fast med lite fest för vänner i närheten så glömdes dessa tankar bort ganska snabbt. Hade en liten mindre födelsedagsförfest i lördags. Ja, ni läste rätt med ändelsen -förfest. Mina kära grannar under mig har ju väldigt känsliga öron, ja väldigt känsliga för att vara i 30årsåldern, ni som vet fattar…
En festlig tillställning som blev sjujävla bra när syskonen Bergh joinade. Fan vad jag saknar de gamla goda festerna i Jönköping. För en kväll var allt som förr nästan. Sjukt roligt vi har ihop, eller vad säger du Karolin? Ja lillasyster är ju inte så dålig heller. Två systrar som kan få en tallkotte att vika sig av skratt i skogen…
Presenter fick man oxå, av väääldigt varierande slag. den ena kom med en sopsäck med is och var ju givetvis tvungen att användas på beställning….en annan present, ja den får väl vänta lite…tills rätt dag (eller dam) kommer. Roliga och intressanta bekantskaper man har här i trakten må jag säga.
Så var det ju det här med listan igen. Vad tusan önskar man sig?? Vill man kanske önska sig ett Wii? Det är ju faktiskt jäkligt kul. Fast då måste man kanske skaffa sån där stockhoms-hipp Wii Fit-platta så man inte riskerar att bli försoffad. Fan om man ska behöva gå så långt?
Får sova på saken helt enkelt. Nytt år är påbörjat, får se om vi kan göra det här till något bra…
Tack förresten till alla som kom ihåg mig…(ja även ni som fick facebook-påminnelse-panik)
Roger, Over and out
