Det kittlar oroväckande i näsregionen. Luften tycks bli tjockare, en grådassig massa, sträv som sand retar den luftstrupen. Det som för några minuter sen verkade bli en ny form av självterapi verkar helt ha förbytts. En stund för mig själv och mina tankar, en stund att sortera livets kortlek för ett ögonblick, en stund vigd åt trappstädning blir inte helt som jag tänkt mig.

Man kunde se det som ett ofrånkomligt ångestfyllt, tidskrävande och jobbigt tvång eller också som en stunds terapiarbete för själen, en gång i veckan. Jag valde det senare alternativet.

Men det var innan jag insåg att grannen under mig har en vit, tämligen långhårig hund, som fäller kopiösa mängder. Det var innan jag lyfte på mattan inför den stora entrén på bottenvåningen och fann mig som en viss herr Gulliver stående och betraktande en helt ny värld nedanför mina fötter. Där hade det frodats och samlats av det mesta under det senaste året. Försiktigt arbetade sig sopkvasten genom det gråa tjocka havet av damm, smuts och fimpar. Luften tjocknade ytterligare omkring mig och det sträva sandpapper till luftmolekyler retade återigen mina hårt arbetande flimmerhår. Bara några tag till…

Så terapin blev till ett litet grått fluffigt helvete. Min lägenhets föregångare har nog fuskat lite tror jag.
Men jag ska inte ropa hej än…kanske det går att få det här till en liten stund kvalitetstid med mig själv till slut?