Det är tydligen inte bara i det stora landet i väster som man är känslig för icke helt normativa saker. Denna gång var det en reklamfilm för Heinz som fick dras tillbaka efter en folkstorm. Bra PR eller inte? Ja det kan ju diskuteras. Varför drogs den in då? Tja, se själv och se om du kan lista ut varför…
Hmm… jo reklam ska ju beröra och till viss del uppröra. Låter det va osagt hur upprörande det där var att se. Men ibland lyckas reklammakarna riktigt bra. Därför måste jag ju bjuda på en sjukt snyggt gjord, smart och verkligen genomtänkt film. Det är förståeligt varför just denna reklamfilm vunnit en hel del utmärkelser.
Varsågod, njut…och tänk till.
Det kittlar oroväckande i näsregionen. Luften tycks bli tjockare, en grådassig massa, sträv som sand retar den luftstrupen. Det som för några minuter sen verkade bli en ny form av självterapi verkar helt ha förbytts. En stund för mig själv och mina tankar, en stund att sortera livets kortlek för ett ögonblick, en stund vigd åt trappstädning blir inte helt som jag tänkt mig.
Man kunde se det som ett ofrånkomligt ångestfyllt, tidskrävande och jobbigt tvång eller också som en stunds terapiarbete för själen, en gång i veckan. Jag valde det senare alternativet.
Men det var innan jag insåg att grannen under mig har en vit, tämligen långhårig hund, som fäller kopiösa mängder. Det var innan jag lyfte på mattan inför den stora entrén på bottenvåningen och fann mig som en viss herr Gulliver stående och betraktande en helt ny värld nedanför mina fötter. Där hade det frodats och samlats av det mesta under det senaste året. Försiktigt arbetade sig sopkvasten genom det gråa tjocka havet av damm, smuts och fimpar. Luften tjocknade ytterligare omkring mig och det sträva sandpapper till luftmolekyler retade återigen mina hårt arbetande flimmerhår. Bara några tag till…
Så terapin blev till ett litet grått fluffigt helvete. Min lägenhets föregångare har nog fuskat lite tror jag.
Men jag ska inte ropa hej än…kanske det går att få det här till en liten stund kvalitetstid med mig själv till slut?
Jepps, nu har det stora moderna och mångnyanserade landet i väster återigen visat upp sin kanske något överreagerande sida. Denna gång dras likhetstecken mellan mode och terrorister. Tv-kockerskan Rachel Ray bär i en reklam för Dunkin’ Dounuts kaffe (?) en sjal av typ palestinesjalsmodell…
Big No-No!
(Terroristvarning? Döm själva)
Att detta plagg, sjalen, har gått in och ut genom modet den senaste tiden verkar inte direkt en del förstått därborta. För visst är det så, att terrorismen sitter i kläderna? Eller?
Man slutas återigen aldrig att förvånas vad folk där borta orkar lägga energi på. Ska man kanske börja analysera alla sorters plagg och härleda dem tillbaka till sitt ursprung så lär vi nog knappt kunna ha ett enda klädesplagg som inte skulle kunna förknippas med nåt krig, religion eller annan orsak som inte skulle kännas bekväm.
Med våra vänner i västers något onyanserade bild av världen skulle man ju kunna konstatera att många av den yngre generationen i Sverige är terrorister…Javisst, jag har allt sett dem på krogen varje helg… med sådana där sjalar…
SÄPO någon…?
Sedan kanske svenska tidningar av modell kvällstidning behöver ta i så de spricker och kalla detta för ”Terroristskandal”
