Flytta
Jag ska flytta. Inte så långt, men likväl mot en nystart i vardagslivet, ett vardagsliv som kanske gått lite på tomgång det senaste året. Lite större, lite trevligare.

Flytta
Vad är det med denna företeelse? Allt som oftast är det något självvalt och något man ser fram emot. Varför fylls man ändå med denna form av ångest? Jo för att själva fenomenet “flytt” är något positvt fram tills dessa att du parar ihop detta fembokstäviga ord med det lika långa ordet “packa”…

Flyttpacka
Öppnade dörren till förrådet. Åh gudars skymning…som min kära mormor skulle ha sagt. Det är helt otroligt vad saker man samlat på sig under åren. Men fast besluten om att nu jäklar i mig skulle här slängas skit. Ni vet de där prylarna man “inte ska ha nu, men kanske senare”, de prylar man undermedvetet vet med sig att man aldrig kommer att använda. Prylarna man inte vågar slänga för man kan ge sig den på att när man väl slängt dem….kommer de plötsligt till användning. ja sådana prylar har jag i massvis, för att inte säga lådvis. Japp, sån är jag. Obotlig samlare, rädd för att slänga nåt dumt. Men nu skulle det bli ändring.

Jag började starkt. Rotade fram en sopsäck (själv förvånad att jag hade en sådan). Utan pardon gick jag lös på alla smålådor innehållande allt från gamla linsetuin, halsband från någon billig strandförsäljare i Turkiet, gamla duschdraperier och annat krafs som vittnade om en svunnen tid i mitt liv.
När jag ansåg mig någorulunda klar med den första rensningen av förrådet, slår det mig att det var ganska mycket skräp. Nästan för mycket och av för varierande karaktär för att bara ställa ner i soprummet. Vågade man helt enkelt bara slänga skiten där?

Stängde raskt dörren till förrådet som återigen va fullproppat. Nu även med soppåsen med all skit. Jag tar och slänger det lite pö om pö… Man vet aldrig vad grannarna kommer att säga. Fast vad skulle kunna hända? Ber de mig flytta? Det skulle ju inte göra något…för det är ju det jag ska göra.
Flytta.