Så låg den bara där framför ögonen på mig. Alldeles under högen av gamla busskort och tävlingslicenser i den hopknöcklade icakassen. En liten avlång metallbit med skruvar i båda ändarna. Lustigt nog kände jag igen den, visste precis vad det var en liten krabat. Som jag hade letat efter den. I två år har den varit borta och jag har letat igenom lägenheten och förrådet både framlänges och baklänges, varje gång utan någon större lycka. Men så just idag, när jag passade på att städa bort några år av mitt liv i form av papper och anteckningar från ändlösa föreläsningar och seminarier, då dök den bara upp…
…den enda del som saknades för att jag skulle kunna sätta upp min kökslampa för två år sedan. Lite trist att den inte kom till rätta förrän just nu. Nu när jag ändå ska flytta. Fast o andra sidan kommer mitt nya kök prydas med en superfin lampa… Så vid sidan om att den varit borta så länge så kanske det inte gör så mycket trots allt…
Alltså egentligen är det knappt värt att kommentera, men efter söndagens alla nattsvarta rubriker av krigsmagnitud så är det kanske på sin plats. ”Det svenska fiaskot i Belgrad” – ja ni kanske har hört om den där lilla obetydliga tävlingen i sång och dans, eller ska jag säga falsksång, tafatt dans och…ja EM i smaklöshet helt enkelt. Och Nej, Sverige med fru Pirrelli i spetsen vann inte i år heller.
Överraskad? Nej
Fiasko? Nej
I sin genre var hon klart bäst och hade det det bästa framträdandet, men det är även just där problemet ligger, ”I sin genre”… Det är väl fan dags att vi svenskar börjar acceptera det faktum att denna musiktävling inte längre är en tävling i genren ”schlager”. Schlager är hett, kul och party i Sverige, men utomlands är den död. Den har varit död sedan början av 2000-talet, bara att kolla i resultatlilstorna. Så det är banne mig på tiden att vi svenskar söker hjälp för vårt ”guldfiskminne”, eftersom vi alltid glömmer bort detta i början av varje år… År ut och år in uppfinner vi hjulet på nytt och alltid med samma barnsjukdomar.
Det är kanske dags att lyssna på den där skäggtomten Bard. Han må se lustig ut och ibland bete sig underligt, men när det kommer till musik är han ett underskattat geni (han vet iaf vad som säljer…).
”Vi måste få bort den förbannade schlagernostalgin. Tiderna förändras, den typen av låtar vi blev stora med på 90-talet går inte hem längre.”
Se och lär till nästa gång. Om vi nu ska bry oss? För det ska vi väl inte…eller?
Sitter och går igenom morgonens medier för den dagliga omvärldsbevakningen. Kan inte låta bli att snegla på en notis i svenska dagbladet om hur amerikanarna förfäras över den utmanande (?) barnboken ”And tango makes three”. En barnbok om två manliga pingviner bildar familj och tar sig an en föräldralös pingvinunge. Givietvis har boken fått en rad anmälningar, och anmälarna vill ha bort boken från hyllorna för att ”den får läsaren att tro att homosexualitet är en accepterad livsstil”.
Jojo, för det är ju inte alls just den här inställningen som skapar ett homofoba människor. Är det kanske inte dags detta stora fria (?) land växer upp och tar i tu med sina föråldrade fördomsfulla livsåskådningar…?
Men det är så sant som det är sagt; Only in america
Sparat under: Arbetsrelaterat | Etiketter: hålla tyst, möte, retorik, tänkvärt
Retorik i all ära, den är som oftast ett nyttosamt redskap, men ibland blir den en olidlig plåga i fel händer.
”Retorik är läran om konsten att övertyga.”
Att vara en god retoriker innebär bland annat att man genom sakliga och trovärdiga argument kan stärka sin ståndpunkt och på så vis övervinna förtroendet hos sina åhörare till sin egen fördel. Men det handlar även om att kunna ge sina argument på rätt sätt vid rätt tillfälle. På ren svenska; rätt tajming.
Därför undrar man lite varför en del verkar tro att ”om jag säger samma sak inte bara en extra gång utan rent av tre-fyra gånger, ja då måste ju folk va övertygade om att jag har rätt”
Förvisso, skulle många säga, att repetition är en av retorikens byggstenar. Och visst, i en del fall är detta ett ypperligt verktyg (tänk enerverande tvreklam om Swivel Sweeper). Men på ett möte är repetering utan parafrasering inte direkt till talarens fördel. Snarare gör det åhörarna än mindre uppmärksamma och mer trötta och lättirriterade.
Jag antar att det beror på att det tysta krig mellan människor som ibland råder mellan människor i det slutna rummet. Ett krig om att man själv alltid måste ha sista ordet. Jag säger; Snälla tänk lite längre än näsan räcker.
Tänk igenom det du ska säga,
formulera det kort i huvudet,
säg det högt.
Sätt punkt och håll tyst.
Ibland är ändå det bästa verktyget och argumentet att faktiskt inte säga något mer än det nödvändiga. Annars fastnar vi återigen i denna tröttsamma mötesretorik.
Sparat under: Vardagstänk
Det spelar banne mig ingen roll hur dåligt man sover eller hur bra man sover, för när klockan ringer på morgonen…ja då sover man alltid som bäst. Finns det nåt skönare än att stänga av klockan och sova en lite stund till? Denna funktion som är så underbart skön…och extremt lätt att missbruka?
Japp, jag talar om SNOOZE-knappen.
Jag är i perioder en notorisk missbrukare av denna funktion. Så sent som i morse skedde det igen. Den där motivationen man gick och lade sig med igår, om att idag skulle jag va på jobbet tidigt, var som bortblåst när klockan ringde imorse. Överraskad? Nej inte särskilt.
Det är märkligt vad kroppen lär sig i halvsovande tillstånd. Knappt vid medvetande lyckas den sträcka sig efter telefonen. det spelar tydligen ingen roll hur långt bort jag lägger den från sängen, lyckas ändå sträcka mig efter den och snooza…en gång, en gång till….en gång till……För att som idag vakna 1,5 timme senare av en plötslig insikt av att; FAN, jag stängde av larmet…
Japp, så idag vart de ingen frukost.
Idag är det även grått och regnigt.
Fuck va tråkigt en fredag kan börja…
…och jag ger mig fan på att om jag inte hade snoozat sönder morgonen hade solen banne mig lyst!
Bara så ni vet….snooza under kontrollerade former.
Sparat under: Vardagstänk
Flytta
Jag ska flytta. Inte så långt, men likväl mot en nystart i vardagslivet, ett vardagsliv som kanske gått lite på tomgång det senaste året. Lite större, lite trevligare.
Flytta
Vad är det med denna företeelse? Allt som oftast är det något självvalt och något man ser fram emot. Varför fylls man ändå med denna form av ångest? Jo för att själva fenomenet ”flytt” är något positvt fram tills dessa att du parar ihop detta fembokstäviga ord med det lika långa ordet ”packa”…
Flyttpacka
Öppnade dörren till förrådet. Åh gudars skymning…som min kära mormor skulle ha sagt. Det är helt otroligt vad saker man samlat på sig under åren. Men fast besluten om att nu jäklar i mig skulle här slängas skit. Ni vet de där prylarna man ”inte ska ha nu, men kanske senare”, de prylar man undermedvetet vet med sig att man aldrig kommer att använda. Prylarna man inte vågar slänga för man kan ge sig den på att när man väl slängt dem….kommer de plötsligt till användning. ja sådana prylar har jag i massvis, för att inte säga lådvis. Japp, sån är jag. Obotlig samlare, rädd för att slänga nåt dumt. Men nu skulle det bli ändring.
Jag började starkt. Rotade fram en sopsäck (själv förvånad att jag hade en sådan). Utan pardon gick jag lös på alla smålådor innehållande allt från gamla linsetuin, halsband från någon billig strandförsäljare i Turkiet, gamla duschdraperier och annat krafs som vittnade om en svunnen tid i mitt liv.
När jag ansåg mig någorulunda klar med den första rensningen av förrådet, slår det mig att det var ganska mycket skräp. Nästan för mycket och av för varierande karaktär för att bara ställa ner i soprummet. Vågade man helt enkelt bara slänga skiten där?
Stängde raskt dörren till förrådet som återigen va fullproppat. Nu även med soppåsen med all skit. Jag tar och slänger det lite pö om pö… Man vet aldrig vad grannarna kommer att säga. Fast vad skulle kunna hända? Ber de mig flytta? Det skulle ju inte göra något…för det är ju det jag ska göra.
Flytta.
