Postat i: Uncategorized
Vart går gränsen för vad man kan tolerera? Jag vet inte säkert, men ett är säkert och det är att den gränsen har passerats…även för min del.
Nästa gång smäller de…
Enough is enough…
Jag har beslutsångest. Beslutsångest angående layouten på ett dokument. Stora frågor, små svar…uppercase or lowercase…
Sådana beslut som får en fundera över andra existentiella saker…som;
- Går någon verkligen på reklamen om det mirakulösa medlet mot håravfall? ”Inga kemikalier” sa de….skulle vilja se den produkten som var helt utan kemikalier…
- Vart bor den lilla tomten som släpar fram massa disk över natten?
- Var det möjligen Darin man såg på Arlanda Express häromdan, eller var det bara en lik snubbe i ett par överdimensionerade solbrillor?
Stora frågor, små svar…Beslutet får nog vänta tills efter lunch.
Undrar vad man ska äta ja…?
Postat i: Vardagstänk
Lite av en dagen-efter-dag idag…. Årets Påskafton följde den tradionella traditionslösa historien om mitt liv, vilket innebar att den spenderades med nya människor på en ny plats på ett nytt sätt. Hursomhaver så vart det en lyckad glad tillställning innehållande både massa mat, spel och en hel del skratt.
Idag är jag dock lite rastlös och smått uttråkad. Vilket brukar va följden dagen-efter…
Men riktigt lika rastlös som den här ungen….det hoppas jag aldrig blir…
Postat i: Vardagstänk
Låt oss strunta i att den här måndagen har varit rena skiten. Helgen var supernajs. Fick umgås med både goda kamrater och även swinga lite på benen igen. Det var sjukt kul att träffa både H och M, käka middag, prata gamla minnen och sedan klämma oss in i en trång, mörk och svettig lokal och dansa. Då är man verkligen i sitt rätta element. Kunna glömma alla problem i världen för en stund. Ja förutom ett då… Min mobiltelefon som jag hade glömt hemma. Tänk att man ska bli så förbannat patetiskt handikappad av att inte ha den i sin ficka. Tänk vad folk ska undra varför jag inte svarar på samtal och meddelanden. Typ säga upp bekantskapen med mig. Typiskt att det var just samma kväll jag skulle vidare på en fest till.
Men det löste sig ju förstås. Vår värld har ju uppenbarligen både snurrat och fungerat innan mobiltelefonen blev var mans pryl. Sjukt morbid tillställning var fest nummer 2 jag kom till. Funderar fortfarande om det var unge herr T jag pratade med eller hans okända onda döda syster. Efter diverse underliga men underhållande samtal, klapp av fågelunge och annat som hör fester till, kom man nästan hem i någorlunda tid…Trodde man iaf tills man insåg att det vart byte till sommartid och helt plötsligt kom man hem tidig morgon istället för sen natt…
Och när man väl hittar sin bortglömda telefonsamtal upptäcker man att de senaste 12 timmarna har man endast fått 1 sms…. Ett ynka sms. Långt bort från den fulla inkorg och hög av missade samtal man hade inbillat sig. Ja ibland är det lätt att överskatta sig själv…
Postat i: Vardagstänk
Plötsligt händer det, som reklamen antyder, poliser löper plötsligt amok på en fånge, en operasångerska går till final i Melodifestivalen, en blogg uppdateras äntligen….eller att tre (!) personer befinner sig gående på Tybblebron…samtidigt…
Livet är fullt av mysterier
När saker börjar gå illa dröjer det inte länge förrän allt går åt helvete. Sådana dagar är det bra att veta att det finns ett ord som hjälper vid alla tillfällen…
Well, it’s shit … that’s right shit!
Shit may just be the most functional word in the English language.
You can smoke shit, buy shit, sell shit, lose shit, find shit, forget
shit, and tell others to eat shit.
Some people know their shit, while others can’t tell the difference
between shit and shineola.
There are lucky shits, dumb shits, and crazy shits. There is bull shit,
horse shit, and chicken shit.
You can throw shit, sling shit, catch shit, shoot the shit, or duck when
the shit hits the fan.
You can give a shit or serve shit on a shingle.
You can find yourself in deep shit or be happier than a pig in shit.
Some days are colder than shit, some days are hotter than shit, and some
days are just plain shitty.
Some music sounds like shit, things can look like shit, and there are
times when you feel like shit.
You can have too much shit, not enough shit, the right shit, the wrong
shit or a lot of weird shit.
You can carry shit, have a mountain of shit, or find yourself up shit
creek without a paddle.
Sometimes everything you touch turns to shit and other times you fall in
a bucket of shit and come out smelling like a rose.
When you stop to consider all the facts, it’s the basic building block
of the English language.
And remember, once you know your shit, you don’t need to know anything
else!!
You could pass this along, if you give a shit; or not do so if you don’t
give a shit!
Så sant så sant…
(Thanx Tina, love ya’)
Postat i: Mediabrus | Etiketter: Debatt, Gömda, LIza Marklund, Monica Antonsson, Sanning
När den stora stenen väl börjat rulla är den svår att stoppa. Med allt större kraft rullar den, snabbare och snabbare tills den till slut inte går att stoppa. Jag talar givetvis om den senaste tidens debatt kring Liza Marklunds sanna eller icke sanna berättelse ”Gömda”, om kvinnan Mia – misshandlad, förföljd och i slutändan tvingad att fly sitt eget hemland Sverige. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska tycka? Jag gillar Liza som författare och jag har läst Gömda. Det var den första bok jag någonsin sträckläst. Jag kunde helt enkelt inte lägga ner den. Jag vet inte hur många gånger mamma kom in i vardagsrummet och kallade till middagsbordet, varje gång med en något högre och irriterad ton. Men jag var helt förlorad i denna ofantligt tragiska historia. Det var även med den boken som jag fattade tycke för berättelser om mänskliga öden. Med samma intensitet fingrarna mansikt bläddrade sida för sida, oförmögna att sluta förrän sista sidan var bläddrad, läste jag även böckerna om Pojken som kallades Det. Ytterligare ett tragiskt människoöde berättat med ord som brände fast på näthinnan, ord som fick mina ögon att glänsa och sakta tåras. Böcker som berör. Otroligt välskrivna, men inte alls på det kultursnobbiga och elitistiska sätt som ”finkultur” definieras som på DN:s kultursidor. Nej dessa böcker är välskrivna för att de ligger så nära läsaren, målande på samma vis som ett samtal kan vara. Samma närhet som ett samtal. Äkta.
Äkta, men hur sant frågar många idag? Satt och kollade på Debatt på SVT ikväll. Liza Marklund var givetivs inte närvarande i debatten om hennes bok. Jag undrar om det inte är så konstigt ändå. Om man bortser från vad som är rätt och fel i berättelsen så har den här debatten och rörelsen tagit sådana enorma propotioner att det knappt finns en reell möjlighet eller chans för en ensam kvinna att ens kunna försvara sig, ens förklara sig. I debatten i TV och även till viss del i pressen känns som att man redan har bestämt vad problemet är och vem som har fel och är skyldig.
Någonstans där ligger det stora problemet, för vilken fråga är det vi egentligen vi diksuterar (som någon vist påpekade under debatten)? Ja vad är egentligen problemet? Har Liza ljugit och lurat hela svenska befolkningen, inklusive alla berörda myndigheter med en påhittad eller i alla fall överdriven historia? Är problemet att hon inte vill kommentera? Är problemet att mediasverige håller henne bakom ryggen, eftersom tydligen alla har en koppling till henne – är kollegan inte arbetskamrat med hennes man så sitter nån pamp i samma styrelse eller oxå lånar de hennes sommarresidens i Spanien. Eller är det att historien publicerades som ”en sann historia”?
Även om jag har haft svårt för Monica Antonsson och hennes karaktärsmordsjargong så är det ju inte utan att hon faktiskt har en del poänger med sina upptäckter. Men hennes problem är ju att det hon säger faller ganska platt om Gömda endast hade kallats ”baserad på en sann historia”. Hade den det så hade diskussionen aldrig uppstått. Just avskaknaden på formuleringen ”baserad på” gjorde att hon började undersöka fallet. Med en bok baserad på en sann historia hade inga karaktärer i boken kunnat sägas fara illa, eftersom personerna i boken inte kan sägas överensstämma med verkligeheten utan att de endast är baserade på dem.
Så frågan är ju; hur lurad känner jag mig? Visst, det är klart att det känns lite snopet utifrån det perspektivet inte är helt överensstämmande med vad som kanske hände. Men en historia baserad på en sann händelse skulle ändå ha väckt liknande reaktioner och samma ekande tanke i huvudet; ”Kan detta verkligen hända?”. Alla som är journalsiter, författare eller folk i mediebranchen vet ju att en historia kan aldrig sägas vara helt sann. Allt är en berättelse, fabricerad utifrån egna eller andras tankar och minnen. En historia kan egentligen bara vara sannolik. Jag tror ändå att poängen med Lizas historia inte är eller någonsin var att redovisa en exakt historia utan snarare belysa ett problem i samhället.
Den här debatten lär fortsätta ett tag till och vi kan sitta och diskutera det ena problemet med Lizas författarskap efter det andra och alla andra femtielva absurda problem som folk analyserar fram ur dessa. I grund och botten handlar just den här debatten egentligen om bara två ord. Två små enkla ord. Var för sig väldigt anonyma, men tillsammans kan de vara avgörande för om den tunga stenen sätts i rullning eller inte, ovetande om dess framfart och konsekvenser för människor den rullar över…
Två ord
”Baserad på…”
När man minst anar det så dyker det plötsligt upp. Ni vet, sådana där underliga saker…så konstiga, dumma och skrattretande att man snabbt kollar en extra gång i kalendern för att kolla att det inte är första april. Nej idag är det inte första april…alltså är det väl bara att gratulera alla undulatägare i Sverige; nu slipper ni bajset i lägenheten! Jomen, nu finns det blöjor även för dina exotiska fåglar. Jag förstår att detta givetvis har varit ett stort och enormt frustrerande problem för alla fågelägare som vill va sådär snälla och låta dem flyga fritt i lägenheten… Det har ju visat sig vara svårt att pott-träna de där rackarna. Och ingen vill ju ha bajs i lägenheten… Men äntligen kommer Flight-Suiten…Vi tackar givetvis alla forskare och forskningsinstitut i Schweiz ( ja det är ju där alla sådana ligger om man får tro all tandkräms- och kosmetikareklam från 90-talet….Johanna Östlund och Vaseline Intensive Care anyone?).
Flight-Suite
Nu fattas bara, råttblöjan, hamsterblöjan, sorkblöjan och munblöjan…för människor med obotlig mundiarré…
(Tilläggas bör kanske dock att nyhetskällan heter Metro…och ja den har ju börjat likna gamla TV3-Nytt så…kanske borde kolla kalendern igen ändå?)
NYTT ÅR, NYA ERFARENHETER, NYA MÅL…
Ja, i sedvanlig ordning slutade det gamla året i bubbelyra och det nya startade med en baksmälla utan dess like (även om vissa i min närhet trodde de såg döden i vitögat, om han nu har ett sådant det vill säga…). Helt klart är i alla fall att med ett nytt år kommer även en ny chans till förbättring. Jag ska banne mig försöka ta den chansen. Insett att jag har nog en del saker att förbättra i mitt liv, en del skönhetsfläckar i min karaktär och personlighet. Om det här året ska ha nån titel får det nog bli något i stil ”Återtåget”. Halvpretto säger säkert en del av er. Några av er får kanske nåt halvtaskigt minne av ett lika halvtaskigt rocktågs-år från 90-talet. Men återtåg känns som en bra benämning, återtåg till livet… ( ok, där kanske det blev lite pretto).
Och i den sanna nystartsandan bestämde jag mig igår för att möblera om mitt vardagsrum. Från det något Italien chic-inspirerade till något mer….ja va fan skulle det bli? (undrade min smått frustrerade hjärna ungefär precis när jag flyttat runt alla möbler, virat i hop alla kablar och allt stod liksom bara mitt i rummet…). Efter att ha tagit en öl, tagit mig samman och nu även sovit på saken så är jag ganska nöjd med mitt Nordic lights open space-inspirerade möbelformation… Vilka ytor, vilket ljus…..vilket jäkla jobb det var… Påminn mig om att inte möblera om för ofta…
Sedär, återtåget har börjat. Och mer ska det bli hoppas jag. Efter att sett återbetalningsplanen till CSN igår så kan jag definitivt säga att matlådor ska börja användas mer frekvent… Här ska sparas…för annars lär jag aldrig ha råd med den där kameran, TVn och stereon….för inte tala om en bil… Just det ja, avundsjuka skulle vi dra ner på oxå… Fan, det här blir ett jobbigt år…
Stay positive!
Postat i: Vardagstänk
Nu när man omedvetet har dragits in och numera lever omsvept av den mediala värld och blivit en medieknarakare som alla andra börjar man fundera på de mest triviala sakerna. Ständigt inloggad på allehanda medier, alltid med en ursäkt…
- Jobbmailen…ja det hör ju faktiskt till mitt arbete
- Privatmailen…ja men jag väntar ju på ett viktigt mail…
- Den andra privatmailen…jo alltså, det kanske var så att jag angav fel mail…
- MSN…jag ser det som ett kommunikationsverktyg i mitt arbete… Nähe, inte tillåtet? (Då tar jag webbmessenger istället…)
- Skype…men det ääär ju så billigt…(det är ju bara en telefon…typ)
- Facebook…det finns ju både chatfunktion och messagefunktion…och förresten, jag använder den i marknadsföringssyfte….eh…
- Bloggar….hur ska jag annars veta vad mina vänner gör?
Ja det är ju så dagens medieknarkande generation håller på. Man kollar av den ytliga statusen på facebook för att uppdatera sig om andras nuläge, samt att visa sin egen existens. Man loggar in på MSN för kunna hålla liv i sitt närmaste kontaktnät genom redundanta meddelanden som egenligen inte tillför något mer än liten skjuts för ens ego. Vill man ta tag i ens sociala nätverk lite djupare loggar man in på skype och slår en signal…ja, det är ju gratis menar ja. Mailen kollar vi mest för att se vad tågbiljetten hade för bokningsnummer eller om nätorderbeställningen gått fram….ja och så finns det ju dem som enbart använder sin mail för att kunna skicka nåt som börjar med ”FW:”….
Men vill man veta vad personen egentligen gör och känner…(inbillar vi oss iaf…)…ja då läser vi dennes blogg.
Man märker ju dock att folks liv ser väldigt annorlunda ut, iaf om man väljer att utgå från deras bloggar. Jag spanar genom min blogglista och hittar alltifrån dem som mest skriver hur jävligt allt är (jo jag kan va sån ibland med), dem som skriver i korta korta meningar att jag gick på toa, jag tvättade ansiktet, det kändes bra…etc till dem som gladeligen idiotförklarar sig själva, vilket iofs är till nöje för oss andra. Sedan finns det dem som försöker leka Fredrick Federley med en politiker-wannabee-blogg (alltså inte att federley är wannabee). Vissa på min lista verkar mest blogga på jobbet med en önskan att få gå hem, och vissa bloggar inte alls längre märker jag…
Vilket är egentligen min fråga…Hur länge får man ”inte” blogga? Om en människa slutar blogga utan att skriva att denne tänker sluta eller meddelar på annat sätt, hur vet man då om allt är ok? Som medieknarkande medlem av dagens samhälle så ingår det ju inte längre att faktsikt ”tala” med med männsikor. Mår de dåligt så skriver de det ju de på sin blogg för böveln… Så när vågar jag ta bort en blogg från min lista? Tänk om denne börjar blogga igen när jag raderat bloggen… Har jag då raderat denne person ur mitt liv? Hur vet ja…?
Sååå många frågor….sååå meningslösa…såå….
Tja, jag kanske rent av borde börja blogga mera…
